Kära G,
Du är fantastiskt, även fast du aldrig svarar på mina kärleksbrev, fulla av eftertanke och känslosvall. Det kan förstås hända att jag aldrig riktigt skrivit ett, men jag har tänkt tanken, mer än en gång. Och det sägs ju att en gång är ingen gång och fler gånger är en vana... så jag har helt enkelt nu en vana av att skriva kärleksbrev till dig. Jag hoppas att du en dag skall svara.
För att fortsätta så vill jag ge dig min fulla uppmärksamhet, ibland när jag ser dig så hoppar mitt hjärta till, ibland när jag sitter mittemot dig så tittar jag upp och ler. Jag tänker att vi är från olika planeter och du har ingen aning om att jag faktiskt är attraherad av dig. Jag undrar vad du skulle tänka/tycka om du visste. Om du visste att jag ibland fantiserar om att vara med dig, om att bara ligga bredvid dig och vända mitt ansikte mot dig och ta ett djupt andetag, känna din hud mot min. Du skulle nog tycka att jag var lite underlig, fast det tror jag redan att du gör.
Det är något med dig som får mig att undra, att undra hur det skulle vara att hålla kvar den där kramen som jag får när vi ses. Hur det skulle vara att somna nära dig, det skulle vara tryggt tror jag, att vakna upp och låta mina händer vandra. Jag undrar ibland hur din röst låter precis när du vaknar och om du alltid är sådär sansad. Blir du som jag ledsen och gråter, och när jag gråter skulle du bara krama mig och låta mig gråta?
Ok, nu skrev jag iaf en sorts kärleksbrev som jag aldrig kommer att skicka, och det är nog lika bra. Men det är fint att veta att du finns och att jag har trånat lite efter dig i sådär två år och tänkte fortsätta med det i några år till. För du verkar vara sådär fruktansvärt hyvens, sådär som jag tycker om, samtidigt som du alltid verkar vilja något.
Du är fantastiskt, även fast du aldrig svarar på mina kärleksbrev, fulla av eftertanke och känslosvall. Det kan förstås hända att jag aldrig riktigt skrivit ett, men jag har tänkt tanken, mer än en gång. Och det sägs ju att en gång är ingen gång och fler gånger är en vana... så jag har helt enkelt nu en vana av att skriva kärleksbrev till dig. Jag hoppas att du en dag skall svara.
För att fortsätta så vill jag ge dig min fulla uppmärksamhet, ibland när jag ser dig så hoppar mitt hjärta till, ibland när jag sitter mittemot dig så tittar jag upp och ler. Jag tänker att vi är från olika planeter och du har ingen aning om att jag faktiskt är attraherad av dig. Jag undrar vad du skulle tänka/tycka om du visste. Om du visste att jag ibland fantiserar om att vara med dig, om att bara ligga bredvid dig och vända mitt ansikte mot dig och ta ett djupt andetag, känna din hud mot min. Du skulle nog tycka att jag var lite underlig, fast det tror jag redan att du gör.
Det är något med dig som får mig att undra, att undra hur det skulle vara att hålla kvar den där kramen som jag får när vi ses. Hur det skulle vara att somna nära dig, det skulle vara tryggt tror jag, att vakna upp och låta mina händer vandra. Jag undrar ibland hur din röst låter precis när du vaknar och om du alltid är sådär sansad. Blir du som jag ledsen och gråter, och när jag gråter skulle du bara krama mig och låta mig gråta?
Ok, nu skrev jag iaf en sorts kärleksbrev som jag aldrig kommer att skicka, och det är nog lika bra. Men det är fint att veta att du finns och att jag har trånat lite efter dig i sådär två år och tänkte fortsätta med det i några år till. För du verkar vara sådär fruktansvärt hyvens, sådär som jag tycker om, samtidigt som du alltid verkar vilja något.
