Ibland

Det är svårt att veta att någon gör saker bättre, att någon du litade och älskade valde bort dig, att du inte är särskilt viktig, eller du är viktig, men inte tillräckligt viktig.
Det är svårt att veta att du inte riktigt räknas, eftersom du alltid är där, redo att ta emot, redo att hjälpa till, men att känna att du inte får något tillbaka.
det är svårt att känna allt det här och fortfarande kämpa för att känna sig värdefull, för att känna att man räknas.

det är svårt att alltid möta dessa ögon, som du älskar, och veta att de inte bryr sig, att de inte orkar med dig, att de redan har gett upp, att du nu faller fritt i din ensamhet, att du nu borde vara tystare, och acceptera mer, ta hand om mer

Jag kan inte gråta mer, ändå trillar tåraran ner för mina kinder, salta droppar de från min haka, och jag vill bara sparka och slå, fast egentligen vill jag inte det, jag vill bara bli omhållen, någon som håller fast mina armar och ben och viskar i mitt öra att jag är bra som jag är, att jag är älskad som jag är, att de inte kommer lämna mig här i min kalla ensamhet.