Hon var min första riktiga flickvän. Vi var så lika och så olika, båda så rädda för ensamheten, men ännu räddare för relationer, att verkligen våga. I en tysk studentstad föll vi för varandra.
Jag visste att hon var en del av min framtid. Mitt hår var långt, jag köpte lurviga moonboots och vandrade runt i ett tyskt vinterlandskap i ylleshorts. Vi turades om att se till att den andra åt och inte enbart levde på vin och fernet, det var hon och jag mot världen. Vi utmanade varandra i att dricka en meter öl, i vem som kunde flest tyska verb och vem som kunde få vår tyska lärarinna att skratta eller rodna mest. Vi kysstes offentligt, för att i nästa minut vända oss om till någon annan stackars student och ge uttryck för hur illa vi tyckte om homosexuella. Vi var ett motsägelsefullt par, men vi båda ägde en sällsam charm.
Vi reste till min hemstad, hon kysste någon annan på ett stökigt dansgolv, grät senare mot mitt bröst, över att hon alltid skulle förstöra allt. Jag älskade henne redan då, jag visste att hon aldrig skulle lämna mig, jag trodde att vi alltid skulle får varandra att skratta.
Tills min svartsjuka och hennes rädsla sakta drev oss isär. Men det var många månader senare, vi tynade bort i varandras närhet, jag vägrade äta och hon vägrade äta eller prata med mig. Jag drack kaffe, kaffe, vitt vin och tänkte att jag lever nog inte länge till, ville inte leva länge till. Smärtan när hon och jag inte längre var hon och jag, var som att förlora en del av mig själv, och det självhat jag närt i så många år fick blomma ut till fullo i två långa år.
(bilden är från Fuck yeah dykes)
No comments:
Post a Comment