Det var högsommar i Tysklands huvudstad och man kunde egentligen ha frågat sig vad Flikkan gjorde där, hon visste det nog knappt själv. Om någon hade frågat henne hade hon nog sagt att hon var där för att glömma, för att dö, för hon brydde sig egentligen inte så mycket om någonting just då. Hon hade precis lämnat ett annat land som inte heller var hennes hemland för denna stad av lockande omöjligheter som skulle kunna bli möjligheter.
En stad som aldrig sov, där vackra män låg med varandra höga på X, MDMA, alkohol och tjack, där kommunistiska paradgator varvades med intima små kvarter. Hon fann de som var som hon, som valde att aldrig sova, som vandrade till klubb till klubb som vackra, smala levande döda, de rökte cigaretter utan tänka på en morgondag, det gällde att inte glömma solglasögonen, ifall de skulle råka hamna i solens strålar under en eller två obevakade timmar då de utmattade somnade i en park, på väg hem eller vidare.
Hon fann en homosexuell liten asiat som förälskade sig i hennes blonda hår, hennes konstiga sätt att prata tyska och engelska på samma gång. Han fascinerades över hennes långa ben och sorglösa sorg, hur hon skrattade när hon borde gråta och grät när hon var som lyckligast. Tillsammans råkade de ta Ketamin när de trodde att det var tjack, hon dog, men vaknade upp till musiken som aldrig tog slut den sommaren. Asiaten fascinerades över hur hon utan problem drog lina efter lina även när solen hade gått upp och hur hon aldrig längtade efter något annat än att dansa orytmiskt rytmiskt till den elektroniska musiken som pumpades ut ur högtalarna i lagerlokalerna som var vad staden kallade klubbar. Hon dansade den sommaren som hon aldrig hade dansat förut.
Hon bodde tillsammans med en 10 år äldre tyska, som var på jakt efter kärleken, en kärlek som oftast slutade med sex i hennes badkar och sedan ett trött bakfullt adjö – "Ruf mich an" sa Tyskan, "Ja klar" sa mannen, och sedan sågs de kanske aldrig igen och allt var sig likt.
Själv jagade Flikkan bara ruset utan en tanke på kärlek eller ens kropp mot kropp. Hon kissade obekymrat på solkiga toaletter och kikade in genom springor på män som ohämmat tog ut vartenda sexuell tanke de haft på varandra. Hon fascinerades av de vackra männen och deras ohämmade lust men hon kände inte ens en längtan eller ett sug. Ibland somnade hon utmattad tillsamman med en av dem, hon kallade honom Frodo och han älskade henne som lille Toto älskade Dorothy och hon älskade nog honom tillbaka.
Tyskan lagade soppa och de delade flaskor av bubblande sötsliskigt vin, som de serverade sig själva i halvlitersglas med is. De satt där i den nergående solen och Tyskan berättade om hur det var att växa upp i en diktatur i Europas hjärta, om hennes första jeans efter att muren föll. Fascinerande, en annan värld som nu var försvunnen även om staden hade sina ärr, inuti och utanpå. Tillsammans gick de ut, fnittrande som om de inte visste vad som skulle hända, hon och Tyskan, Tyskan hittade allt som oftast en man eller två, en snabb affär bakom en toalett, sedlar och påsar bytte händer, och sedan in på toaletten för kvällens första. Flikkan älskade hur energin sakta spred sig från insidan till utsidan och hon dansade, musiken blev till den hon var. Asiaten mötte upp med henne, presenterade sin nya pojkvän, hon nickade glatt och dansade bort, det var hennes sommar.
Det var också sommaren hon träffade honom, han som hon i åratal skulle tråna efter på avstånd. Han som var allt hon någonsin drömt om, men som hon aldrig riktigt kunde få grepp om. Han höll henne så ömt och hon kröp nära honom, hon kysste honom och långsamt kysste han henne, hans armar om hennes kropp väckte en lust och längtan som hon begravt på en annan kontinent. Musiken dunkande runt henne och för första gången började blodet dunka i takt, och hon längtade efter att dansa, på riktigt, hon vaknade ur en lång dvala, hon skakade sitt huvud, men det var försent. Hon hade redan tappad bort honom och återigen dansade hon ensam, men känslan av hans händer på hennes nakna rygg hade etsat sig fast, för evigt och evigt.
Och varje gång de ses på på Stockholms gator, tänds den lilla lågan av hopp, hennes hopp, men hon nöjer sig med vänskap, för att älska skrämmer henne, men mest av allt att förlora.
En stad som aldrig sov, där vackra män låg med varandra höga på X, MDMA, alkohol och tjack, där kommunistiska paradgator varvades med intima små kvarter. Hon fann de som var som hon, som valde att aldrig sova, som vandrade till klubb till klubb som vackra, smala levande döda, de rökte cigaretter utan tänka på en morgondag, det gällde att inte glömma solglasögonen, ifall de skulle råka hamna i solens strålar under en eller två obevakade timmar då de utmattade somnade i en park, på väg hem eller vidare.
Hon fann en homosexuell liten asiat som förälskade sig i hennes blonda hår, hennes konstiga sätt att prata tyska och engelska på samma gång. Han fascinerades över hennes långa ben och sorglösa sorg, hur hon skrattade när hon borde gråta och grät när hon var som lyckligast. Tillsammans råkade de ta Ketamin när de trodde att det var tjack, hon dog, men vaknade upp till musiken som aldrig tog slut den sommaren. Asiaten fascinerades över hur hon utan problem drog lina efter lina även när solen hade gått upp och hur hon aldrig längtade efter något annat än att dansa orytmiskt rytmiskt till den elektroniska musiken som pumpades ut ur högtalarna i lagerlokalerna som var vad staden kallade klubbar. Hon dansade den sommaren som hon aldrig hade dansat förut.
Hon bodde tillsammans med en 10 år äldre tyska, som var på jakt efter kärleken, en kärlek som oftast slutade med sex i hennes badkar och sedan ett trött bakfullt adjö – "Ruf mich an" sa Tyskan, "Ja klar" sa mannen, och sedan sågs de kanske aldrig igen och allt var sig likt.
Själv jagade Flikkan bara ruset utan en tanke på kärlek eller ens kropp mot kropp. Hon kissade obekymrat på solkiga toaletter och kikade in genom springor på män som ohämmat tog ut vartenda sexuell tanke de haft på varandra. Hon fascinerades av de vackra männen och deras ohämmade lust men hon kände inte ens en längtan eller ett sug. Ibland somnade hon utmattad tillsamman med en av dem, hon kallade honom Frodo och han älskade henne som lille Toto älskade Dorothy och hon älskade nog honom tillbaka.
Tyskan lagade soppa och de delade flaskor av bubblande sötsliskigt vin, som de serverade sig själva i halvlitersglas med is. De satt där i den nergående solen och Tyskan berättade om hur det var att växa upp i en diktatur i Europas hjärta, om hennes första jeans efter att muren föll. Fascinerande, en annan värld som nu var försvunnen även om staden hade sina ärr, inuti och utanpå. Tillsammans gick de ut, fnittrande som om de inte visste vad som skulle hända, hon och Tyskan, Tyskan hittade allt som oftast en man eller två, en snabb affär bakom en toalett, sedlar och påsar bytte händer, och sedan in på toaletten för kvällens första. Flikkan älskade hur energin sakta spred sig från insidan till utsidan och hon dansade, musiken blev till den hon var. Asiaten mötte upp med henne, presenterade sin nya pojkvän, hon nickade glatt och dansade bort, det var hennes sommar.
Det var också sommaren hon träffade honom, han som hon i åratal skulle tråna efter på avstånd. Han som var allt hon någonsin drömt om, men som hon aldrig riktigt kunde få grepp om. Han höll henne så ömt och hon kröp nära honom, hon kysste honom och långsamt kysste han henne, hans armar om hennes kropp väckte en lust och längtan som hon begravt på en annan kontinent. Musiken dunkande runt henne och för första gången började blodet dunka i takt, och hon längtade efter att dansa, på riktigt, hon vaknade ur en lång dvala, hon skakade sitt huvud, men det var försent. Hon hade redan tappad bort honom och återigen dansade hon ensam, men känslan av hans händer på hennes nakna rygg hade etsat sig fast, för evigt och evigt.
Och varje gång de ses på på Stockholms gator, tänds den lilla lågan av hopp, hennes hopp, men hon nöjer sig med vänskap, för att älska skrämmer henne, men mest av allt att förlora.
