Dansgolvet och jag

Trillar runt på ett stökigt dansgolv, vet att jag är vacker, inte perfekt, för det ligger ingen skönhet i det perfekta. Ögonen målade med sotiga kanter, håret rufsigt och läpparna glänsande i en svagt ljusrosa nyans, kinder rodnande av rouge och med nattens rusiga dans och alkoholens glans över den blå irisen.
Klackar som rytmiskt rör sig över golvet, antagligen i otakt, lite före, lite efter, musiken är inte vad jag egentligen lyssnar på, men det är som det är. Längtar hem lite grann, till den stora mjuka sängen, men inte till den stora ensamheten. Jag fortsätter dansa, tränger mig fram till baren, beställer en vodka tonic, en till mig och vänninnan krånglar sig fram bakom mig. Hon skrattar mot mig, och jag ser kärleksfullt på henne. "Vad skulle jag vara utan henne?" Tanken skrämmer mig. I tio år har vi varit vänner, för många år sedan, gömde vi sprit utanför krogen, i snön, och sedan spenderade hon de sista timmarna med att bekanta sig med totaletten. Ett halvår senare delade vi lägenhet i en fjärran ort och studerade tillsammans.
Ständiga singlar, ständigt påväg, det kanske ligger i vår natur, jag vandrar otåligt fram och tillbaka över världen, och hon ständigt någonstans i min väg.
Jag ger henne drinken och säger att jag älskar henne, hon ler tillbaka och svarar med samma fras som alltid : "Du och jag, du och jag..."
Det skämmer mig lite ibland, att hon en dag skall hitta den perfekta mannen hon förtjänar att finna, att hon skall starta det där Svensson-livet vi i hemlighet förundrar oss över. "Han där, vad tycker du om honom?" Jag rycker på axlarna, han är snygg, det ger jag henne, hennes typ av kille är spensligare och mörkare än vad jag föredrar. Jag vet att hon har ett magiskt sätt att prata med människor, att får dem att le mot henne, hon får dem intresserade. Jag vet att min magi ligger i mitt leende, i mitt sätt att röra mig, jag luktar sex lång väg. Medfött kanske? Men rusiga män kommer ofta fram till mig, med ögon som lovar mycket, men som håller fram till småtimmarna, när jag trött inser att det inte riktigt var värt det...
Jag låter musiken återigen föra mina två vänsterfötter ut på golvet, jag bryr mig som vanligt inte om hurvida jag ser bedårande ut eller inte. Om några timmar stänger de i alla fall, och skönheten ligger ju betraktarens ögon....