Det är kväll, hon låter röken ringla ner i lungorna, bloss efter bloss på cigaretten. Hon suckar tungt. Längtar efter en drink, men hon ska ju inte, har lovat sig själv. Hennes hår är utslaget, tovigt och ganska långt. TV:n brusar i bakgrunden. Hon ser den inte hör den inte, hennes tankar någon annanstans. Hennes ögon är två svarta hål, i en avgrund som vanligtvis ingen kan se.
Hon är lycklig, hon är lycklig, hon är lycklig hon upprepar meningen som ett mantra. Hon har vänner tänker hon, ensamheten kryper sig på. Hon längtar, längtar, den är svävande, söker ett mål, ensamheten tar över.
Hon lyfter telefonen, bläddrar håglöst i adressboken, vill ringa och berätta, någon som kan dela den inneboende ensamheten och dess smärta. Hon suckar tungt, ännu ett bloss, ännu ett och hon fimpar i den överfulla burken. Hon plöjer sig fram genom den ostädade lägenheten, som ett spöke från en svunnen tid.
Vad lever hon för, frågan lika påtaglig som alltid. De flesta har nog sett hennes rop på hjälp, kanske det inte har lyssnat, orkad bry sig i en stressad tid. Hon känner knivens tyngd i handen, väger den, låter eggen glida in i äpplets skal.
Så är hon åter i soffan, tar glaset, fyller på ur flaskan, dricker och suckar lyckligt, en sådan underskattad lösning. Whiskeyn bränner, gör hennes sinne medgörligt, jagar de mörka tankarna på flykten.
I takt med att natten blir mörkare utanför ljusnar hennes sinne. Hon svävar, nu är hon vacker, nu har hon mod och kärlek. Hon smider planer, hon ska bli något stort, vacker, omtyckt, rik och omhuldad. Hon ringer, pratar, hon går ut, skrattar, dricker, ler, hälsar, kramar. Hon är inte ensam, hon är med andra, hon är som alla andra.
Morgonsolen väcker henne där hon ligger på en sliten soffa, minns inte vems, minns inte var, hon är fortfarande ensam. En varm kropp bredvid henne, ensamheten mer påtaglig än innan, avskyn för den hon är. Hennes hemlighet är mörkret, att vara annorlunda, allt det där mörkret som väller fram i tystnaden, att inte kunna älska som andra.
Hon smyger ur rummet, möter sin spegelbild, Spegelbilden talar om för henne att alkoholen gör henne inte vackrare, håret tovigare, ögonen svartare och en aura av desperation runt henne. Hon sjunker ned på golvet och gråter. Hon hör att främlingen i rummet bredvid rör sig, hon vet att tomheten som kommer att möta henne, den besvärande tystnaden. Rösten som igår var charmig och roade henne igår kommer idag titta på henne, håglöst mumla något om telefonsamtal.
Hon finner sig själv på en blåsig tunnelbanestation, nattens kyla har inte försvunnit, lyckan är borta. Hon undrar om det går fort att dö om man hoppar framför ett tåg, vet att modet inte räcker till, vet att livet i henne är för starkt.
Tunnelbanan kommer, ännu ett förlorat tillfälle, suckar och sätter sig i vagnen, på väg hem.
Hon är lycklig, hon är lycklig, hon är lycklig hon upprepar meningen som ett mantra. Hon har vänner tänker hon, ensamheten kryper sig på. Hon längtar, längtar, den är svävande, söker ett mål, ensamheten tar över.
Hon lyfter telefonen, bläddrar håglöst i adressboken, vill ringa och berätta, någon som kan dela den inneboende ensamheten och dess smärta. Hon suckar tungt, ännu ett bloss, ännu ett och hon fimpar i den överfulla burken. Hon plöjer sig fram genom den ostädade lägenheten, som ett spöke från en svunnen tid.
Vad lever hon för, frågan lika påtaglig som alltid. De flesta har nog sett hennes rop på hjälp, kanske det inte har lyssnat, orkad bry sig i en stressad tid. Hon känner knivens tyngd i handen, väger den, låter eggen glida in i äpplets skal.
Så är hon åter i soffan, tar glaset, fyller på ur flaskan, dricker och suckar lyckligt, en sådan underskattad lösning. Whiskeyn bränner, gör hennes sinne medgörligt, jagar de mörka tankarna på flykten.
I takt med att natten blir mörkare utanför ljusnar hennes sinne. Hon svävar, nu är hon vacker, nu har hon mod och kärlek. Hon smider planer, hon ska bli något stort, vacker, omtyckt, rik och omhuldad. Hon ringer, pratar, hon går ut, skrattar, dricker, ler, hälsar, kramar. Hon är inte ensam, hon är med andra, hon är som alla andra.
Morgonsolen väcker henne där hon ligger på en sliten soffa, minns inte vems, minns inte var, hon är fortfarande ensam. En varm kropp bredvid henne, ensamheten mer påtaglig än innan, avskyn för den hon är. Hennes hemlighet är mörkret, att vara annorlunda, allt det där mörkret som väller fram i tystnaden, att inte kunna älska som andra.
Hon smyger ur rummet, möter sin spegelbild, Spegelbilden talar om för henne att alkoholen gör henne inte vackrare, håret tovigare, ögonen svartare och en aura av desperation runt henne. Hon sjunker ned på golvet och gråter. Hon hör att främlingen i rummet bredvid rör sig, hon vet att tomheten som kommer att möta henne, den besvärande tystnaden. Rösten som igår var charmig och roade henne igår kommer idag titta på henne, håglöst mumla något om telefonsamtal.
Hon finner sig själv på en blåsig tunnelbanestation, nattens kyla har inte försvunnit, lyckan är borta. Hon undrar om det går fort att dö om man hoppar framför ett tåg, vet att modet inte räcker till, vet att livet i henne är för starkt.
Tunnelbanan kommer, ännu ett förlorat tillfälle, suckar och sätter sig i vagnen, på väg hem.
No comments:
Post a Comment