I Tegnerlunden satt jag en sommarnatt, med en man som knappt kunde tala engelska, han ville att jag skulle komma till Paris, till Barcelona, till Madrid, han lovade guld och gröna skogar, jag tog hans nummer.
Jag rullade runt i gräset med en främling som jag redan hade glömt namnet på, oskuldsfullt som en midsommarnatssdröm skall vara. En spansk affärsman på genomresa och en svensk flicka med gräsfläckar på ryggen.
Jag minns bara doften av jord, gräs och porlande vatten och ett skratt som bara väntade på att skutta ut över mina läppar, han ville så mycket och jag hade all denna makt i min hand.
Jag hörde aldrig av mig, men jag minns hur Stockholm lät när jag vandrade hem, barfota och lite lätt småfull och rusig över att jag lärt mig säga nej.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
du skriver så vackert och kraftfullt men jag kan inte spanska. stockholms parker är magiska.
ReplyDelete