Mannen i lägenheten bredvid och jag

Han var himlans bra, mannen i lägenheten bredvid, han var stark, smart och jävligt svår. Och om någon har lite svårt tatuerat i pannan, då skall jag genast dit och nosa. Hej säger en del av mig, hej du svåra person, kan vi vara vänner? Gärna något mer!
Visst sa mannen i lägenheten bredvid, eller vänta, eller kanske inte, eller jag vet inte vad.
Det hela slutade för det mesta att vi drack för mycket Guinness, han tog av sig manshettknapparna och jag somnade tätt intill honom. Han var en sådan som alltid luktade rent, som hade strukna t-shirts, stärkta kragar och pressveck. Han var så tråkig att han blev spännande, han var byggnadsingengör och älskade broar och tulpaner, så jag lämnade tulpaner i alla dess former på hans dörrmatta.
Du tycker inte alls om mig egentligen ville han mena på.
Det är det väl upp till mig att bestämma alldeles själv sa jag alltid morskt.
Men du är ju lesbisk svarade han alltid då.
Men du är ju en kvinna fångad i en mans kropp påpekade jag, och det kunde nog vara sant med tanke på att han knep ihop benen på ett sätt ingen annan man jag träffat någonsin hade gjort.

Men egentligen var han nog lika rädd för kärleken som jag, och som så många gånger förr, för det man inte har kan man inte heller förlora.

Skrivandet och jag

Jag skriver för att jag kan och för att jag måste, mina fingrar kliar och blöder, och om jag inte skriver kan jag inte sova. Om jag inte sover blir mitt skrivande ännu mer hektiskt, påträngande ärligt i sin oärlighet.
Min mor sa till mig idag, ta den tid du behöver, skriv ordentligt, ta en kurs, få det ur dig... jag tro att hon precis godkände att jag ska skriva. Så håll i er nu vänner och er jag inte känner, för nu börjar en resa. Mitt Amerikatt och jag skall den heta, men fråga mig inte var den skall börja.

Hemlösheten och jag

Jag sover på en luftmadrass hos två vänner, de tycker det är jättetrevligt att jag är här, det tycker jag också. Men jag är inte en del av deras hem, jag är bara på besök, jag är ofta på besök i andras liv. De förstår oftas mig lika lite som jag förstår dem. Mina två tillfälliga sambos är himlans trevliga, de är så glada så att ha mig i den Stora Staden, och jag väntar på mitt egna boende och sover på deras golv.
Jag känner mig avig och ivägen, jag sitter och tittar på deras TV och jag känner som om jag borde vara någon annanstans, inte alls i deras vardagsrum. Jag diskar när de inte är hemma, men inte all disk, för jag vet inte vart allt ska stå, jag köper mat, men vet inte riktigt vart jag ska ställa den, för det är inte mitt kylskåp och de har allt på det torra.
Idag gick jag och ansökte till skola, de sa, Oh vad trevligt, snälla kom och lär dig klippa, klistra och sy hos oss. Och det tog jag tacksamt emot...

Bortappade ord och jag

Som ett barfotabarn har jag tappat mina ord, de har lämnat mig som så många gånger förr. Jag tröttnade för längesedan på att leka tafatt med ord som inte längre var mina. Så jag gav upp, somnade stilla på en soffa, med en katt under armen. Imorgon... imorgon...

Tröttheten och jag

Sovit i dagar, nätter och timmar.
Tiden passerar utanför fönster
som inte är mina fönster

Snön faller vit utanför...

Så blev man full och jag

Att vingla på isbetäckta gator är alltid mer romantiskt i text än i tal och tanke, det är bra turligt att vi inte kan läsa varandras tankar, för då skulle vi sluta förvånas.

Var det så du tänkt dig och jag

Så han som var prinsen i sagan för så längesedan, det roade mig, att han bad om ursäkt. Så då hade jag ju rätt, för så länge sedan. Och jag gillar ju att ha rätt, på alla sätt och vis.

Påtal om ingenting och jag

Idag såg jag återigen världen genom lycka, jag trampade fram på vintergråa gator, men med en lätthet i stegen. För vintern är bara så kall som man gör den och våren enbart så befriande som man fantiserar om. Jag har för längesedan lämnat illusioner om evig kärlek, människans godhet och välvilja bakom mig.
Bittrare kan ingen vara, än Guds bortglämda barnaskara.

Kroppar som omslingrande andas i takt, den sömdruckna men kärleksfyllda hand som läggs på rygg.
Att sakta smeka, som att glömma men fortsätta att drömma, långt från verklighetens uppvaknande.
Doften av hud mot hud, värme från kropp till kropp.
Rufsigt hår
Tätt tillsammans i natten...
Tillit och naturlig trygghet





Man vill alltid ha det man med säkerhet inte kan få, och man kan inte få något om man inte ber om det.

Närheten och jag

Jag minns hur jag ibland kunde bli äcklad av all närheten, av all den kvävande kärleken, all omtänksamheten, jag minns hur jag smög ut för att hämta andan, för att titta mig i spegeln.
Gör jag rätt nu? Ska det vara så här? Det var för varmt, paniken låg som stämmband över bröstet.

Nu ligger jag och saknar, fryser lite lätt, vet att valen jag har gjort i mitt liv är mina val, och välja måste man ibland. För att om inte kärleken är besvarade, så skall man inte klänga sig fast, som den parasit man så lätt kan bli, närande på den kärlek man inte kan besvara eller ge.

Brudparet från Berlin och jag

En tråkig bar
med konstigt folk
för nyktra
eller för fulla

Där hade de sin bröllopsfest
tyskar vi inte kände

Men vi tog med oss brudparet i plast

Dåligt Karma sade bästa vännen
Nu blir vi aldrig gifta sa Bögen
Lika bra tyckte jag

Att tveka och jag

En stadsdel bort ligger hon och sover, själv eller med någon.
Här ligger jag ensam, vaken och ganska naken.
Saknar det jag inte har, men är för feg för att be om.

Nattvandringar och jag

Det var högsommar och Mälaren låg lockande och högblank vid mina fötter, jag tog honom i näven och ledde honom bort från den vilande Slussen för att bada som sig bör. Hela vägen till Stadshuset tog jag honom. Där hotade vakten med polis medan jag bekymmerslöst balanserade mina halvnakna onyktra centimetrar på muren. Polisen var mitt minsta problem, om de ville ha mig får de väl ta mig skrattade jag. Men enligt Tim badar man inte näck vid Stadshuset och lyfte helt sonika ner mig från muren, slängde mig över axeln och frågade åt vilket håll jag bodde. Hans kropp kändes varm och levande under mig och efter lite övervåld från min sida lyckades jag återigen stå på ostadiga ben och vagt peka mot innerstaden.

Ditåt bor jag, ditåt bor jag. Somewhere over there…

De säger att kvinnor inte skall dricka sig så fulla, de säger att vi tappar omdömet, jag tror mig inte vara f född med någon som helst av denna vara. Så jag hoppade upp på hans rygg och vi började vår vandring.

Varannan vatten och jag

Konceptet är för mig fullkomligt främmande, varför dricka vatten när det fortfarande finns vin kvar?

Vin som vatten, vatten som vin.

Även Jesus på sin tid visste med sig att man borde förvandla vatten till vin, och inte det motsatta.

December 2001 och jag

Det är kväll, hon låter röken ringla ner i lungorna, bloss efter bloss på cigaretten. Hon suckar tungt. Längtar efter en drink, men hon ska ju inte, har lovat sig själv. Hennes hår är utslaget, tovigt och ganska långt. TV:n brusar i bakgrunden. Hon ser den inte hör den inte, hennes tankar någon annanstans. Hennes ögon är två svarta hål, i en avgrund som vanligtvis ingen kan se.
 Hon är lycklig, hon är lycklig, hon är lycklig hon upprepar meningen som ett mantra. Hon har vänner tänker hon, ensamheten kryper sig på. Hon längtar, längtar, den är svävande, söker ett mål, ensamheten tar över.
Hon lyfter telefonen, bläddrar håglöst i adressboken, vill ringa och berätta, någon som kan dela den inneboende ensamheten och dess smärta. Hon suckar tungt, ännu ett bloss, ännu ett och hon fimpar i den överfulla burken. Hon plöjer sig fram genom den ostädade lägenheten, som ett spöke från en svunnen tid.
Vad lever hon för, frågan lika påtaglig som alltid. De flesta har nog sett hennes rop på hjälp, kanske det inte har lyssnat, orkad bry sig i en stressad tid. Hon känner knivens tyngd i handen, väger den, låter eggen glida in i äpplets skal.
Så är hon åter i soffan, tar glaset, fyller på ur flaskan, dricker och suckar lyckligt, en sådan underskattad lösning. Whiskeyn bränner, gör hennes sinne medgörligt, jagar de mörka tankarna på flykten.
I takt med att natten blir mörkare utanför ljusnar hennes sinne. Hon svävar, nu är hon vacker, nu har hon mod och kärlek. Hon smider planer, hon ska bli något stort, vacker, omtyckt, rik och omhuldad. Hon ringer, pratar, hon går ut, skrattar, dricker, ler, hälsar, kramar. Hon är inte ensam, hon är med andra, hon är som alla andra.
Morgonsolen väcker henne där hon ligger på en sliten soffa, minns inte vems, minns inte var, hon är fortfarande ensam. En varm kropp bredvid henne, ensamheten mer påtaglig än innan, avskyn för den hon är. Hennes hemlighet är mörkret, att vara annorlunda, allt det där mörkret som väller fram i tystnaden, att inte kunna älska som andra.
Hon smyger ur rummet, möter sin spegelbild, Spegelbilden talar om för henne att alkoholen gör henne inte vackrare, håret tovigare, ögonen svartare och en aura av desperation runt henne. Hon sjunker ned på golvet och gråter. Hon hör att främlingen i rummet bredvid rör sig, hon vet att tomheten som kommer att möta henne, den besvärande tystnaden. Rösten som igår var charmig och roade henne igår kommer idag titta på henne, håglöst mumla något om telefonsamtal.
Hon finner sig själv på en blåsig tunnelbanestation, nattens kyla har inte försvunnit, lyckan är borta. Hon undrar om det går fort att dö om man hoppar framför ett tåg, vet att modet inte räcker till, vet att livet i henne är för starkt.
Tunnelbanan kommer, ännu ett förlorat tillfälle, suckar och sätter sig i vagnen, på väg hem.

En gammal vän och jag

Vintern ligger levande död utanför tunnelbanans fönster.
Stockholm ligger fryst utanför.
Jag vandrar över Meborgarplatsen, det snöar.
Med ena handen på barnvagnen väntar hon på mig.
Dottern gurglar.
Vi kramas, vanliga fraser, vanliga tankar.
Hon ser lycklig ut.

Sedan promenerar vi, det snöar och doften av vinter sätter sig i mitt hår.

För femton år sedan drack vi punkdunk.
Nu pratar hon blöjor och förlossnings hemmorojder.
För femton år sedan spydde vi i vitan tillsammans.
Nu har jag råd med bulle till kaffet.

Tiden förändras, tiden tickar och går, och det snöar i Stockholm.

Tysklands huvudstad och jag

Det var högsommar i Tysklands huvudstad och man kunde egentligen ha frågat sig vad Flikkan gjorde där, hon visste det nog knappt själv. Om någon hade frågat henne hade hon nog sagt att hon var där för att glömma, för att dö, för hon brydde sig egentligen inte så mycket om någonting just då. Hon hade precis lämnat ett annat land som inte heller var hennes hemland för denna stad av lockande omöjligheter som skulle kunna bli möjligheter.
En stad som aldrig sov, där vackra män låg med varandra höga på X, MDMA, alkohol och tjack, där kommunistiska paradgator varvades med intima små kvarter. Hon fann de som var som hon, som valde att aldrig sova, som vandrade till klubb till klubb som vackra, smala levande döda, de rökte cigaretter utan tänka på en morgondag, det gällde att inte glömma solglasögonen, ifall de skulle råka hamna i solens strålar under en eller två obevakade timmar då de utmattade somnade i en park, på väg hem eller vidare.

Hon fann en homosexuell liten asiat som förälskade sig i hennes blonda hår, hennes konstiga sätt att prata tyska och engelska på samma gång. Han fascinerades över hennes långa ben och sorglösa sorg, hur hon skrattade när hon borde gråta och grät när hon var som lyckligast. Tillsammans råkade de ta Ketamin när de trodde att det var tjack, hon dog, men vaknade upp till musiken som aldrig tog slut den sommaren. Asiaten fascinerades över hur hon utan problem drog lina efter lina även när solen hade gått upp och hur hon aldrig längtade efter något annat än att dansa orytmiskt rytmiskt till den elektroniska musiken som pumpades ut ur högtalarna i lagerlokalerna som var vad staden kallade klubbar. Hon dansade den sommaren som hon aldrig hade dansat förut.

Hon bodde tillsammans med en 10 år äldre tyska, som var på jakt efter kärleken, en kärlek som oftast slutade med sex i hennes badkar och sedan ett trött bakfullt adjö – "Ruf mich an" sa Tyskan, "Ja klar" sa mannen, och sedan sågs de kanske aldrig igen och allt var sig likt.
Själv jagade Flikkan bara ruset utan en tanke på kärlek eller ens kropp mot kropp. Hon kissade obekymrat på solkiga toaletter och kikade in genom springor på män som ohämmat tog ut vartenda sexuell tanke de haft på varandra. Hon fascinerades av de vackra männen och deras ohämmade lust men hon kände inte ens en längtan eller ett sug. Ibland somnade hon utmattad tillsamman med en av dem, hon kallade honom Frodo och han älskade henne som lille Toto älskade Dorothy och hon älskade nog honom tillbaka.

Tyskan lagade soppa och de delade flaskor av bubblande sötsliskigt vin, som de serverade sig själva i halvlitersglas med is. De satt där i den nergående solen och Tyskan berättade om hur det var att växa upp i en diktatur i Europas hjärta, om hennes första jeans efter att muren föll. Fascinerande, en annan värld som nu var försvunnen även om staden hade sina ärr, inuti och utanpå. Tillsammans gick de ut, fnittrande som om de inte visste vad som skulle hända, hon och Tyskan, Tyskan hittade allt som oftast en man eller två, en snabb affär bakom en toalett, sedlar och påsar bytte händer, och sedan in på toaletten för kvällens första. Flikkan älskade hur energin sakta spred sig från insidan till utsidan och hon dansade, musiken blev till den hon var. Asiaten mötte upp med henne, presenterade sin nya pojkvän, hon nickade glatt och dansade bort, det var hennes sommar.

Det var också sommaren hon träffade honom, han som hon i åratal skulle tråna efter på avstånd. Han som var allt hon någonsin drömt om, men som hon aldrig riktigt kunde få grepp om. Han höll henne så ömt och hon kröp nära honom, hon kysste honom och långsamt kysste han henne, hans armar om hennes kropp väckte en lust och längtan som hon begravt på en annan kontinent. Musiken dunkande runt henne och för första gången började blodet dunka i takt, och hon längtade efter att dansa, på riktigt, hon vaknade ur en lång dvala, hon skakade sitt huvud, men det var försent. Hon hade redan tappad bort honom och återigen dansade hon ensam, men känslan av hans händer på hennes nakna rygg hade etsat sig fast, för evigt och evigt.

Och varje gång de ses på på Stockholms gator, tänds den lilla lågan av hopp, hennes hopp, men hon nöjer sig med vänskap, för att älska skrämmer henne, men mest av allt att förlora.

... och jag

Vit som snö, oskuldens färg i vår kultur, sorgens i andra.
Vit som snö var brudens klänning...
Hennes sista steg innan livet tog slut

Blodspår i snön

Valet var hennes och inte mitt
Du ver hennes och inte min

Egentligen

Hösten 2006 och jag

Jag hade så mycket att göra, ändå sög jag sakta i mig vinet, lyssnade på folket som kom och gick. De är trevliga mina två vänner, de som bor med han som jag valt att ligga med. Jag log och var så trevlig jag kunde, hans vänner tycker om mig och jag tycker om dem. Vi ler och pratar om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi låter våra torra strupar fuktas av alkoholens sura sötma.

Jag skulle egentligen läsa meter efter meter av text, låta skolan ta över mitt liv, men som vanligt var jag lätt förledd och fann mig själv med flaskan i handen, ett lite dyrare vin än natten innan.
Senare på kvällen hamnade jag i hans rum, med en spegel och tre snövita ränder. Ville jag ha en? Nej, jag avböjde, även om tanken lockade mig. Jag lämnade spegeln där på hans skrivbord, gick ut och pratade om politik.

Det får räcka med kemi, jag är labil och instabil. Drack mer av vinet som stod på bordet.

Senare på kvällen delade jag på den vita remsan av kvarlämnad snö med honom, tog två sömntabletter som jag sköljde ner med mer vin. Han är ju i alla fall inte en tillfällig famn, bara semi-tillfällig, en vecka till, en månad till... får se hur länge han står ut eller när jag tar slut.

Den där sommaren och jag

Det var sommar och jag var kär, fast jag var inte kär, jag sov tätt intill honom, fast utan att älska, han doftade så gott och pratade så lustigt. Skärgården var vacker och det regnade, jag åt blåbär med hans vackra syster. Hon skrattade, och jag skrattade och han skrattade.
Det regnade och regnet var varmt och blåbären blev våta och vi skrattade. Jag klamrade mig fast vid vartenda sekund, vi drack vin och åt bullar, sallad och rabarberkaka.
Hon skrattade åt mig, jag skrattade åt honom, han skrattade med oss.
Jag skuttade mellan stenar och bränningar och mindes barndomens skärgårds somrar, något de inte minns, för de växte inte upp vid Östersjöns algblommande kust. De hade inte stått i galonbyxor och spanat efter grynnor.

Ändå var de vid min sida den där sommaren, när jag trodde jag skulle dö.

Nils Ferlin sa det för länge sedan och jag

Det var få människor som såg
att mina ögon var sorgsna
ty jag skrattade mycket.
Du märkte det
och du frågade ofta varför.
Då skrattade jag - återigen,
och kanhända jag sa
att allas ögon kan väl inte vara
så glada som dina.
Men jag lyckades aldrig narra dej
och jag såg du förstod
eller anade
att vi inte skulle vara tillsammans
- tillnärmelsevis
så där länge som visorna
och vi själva ordat om.

Tegnerlunden och jag

I Tegnerlunden satt jag en sommarnatt, med en man som knappt kunde tala engelska, han ville att jag skulle komma till Paris, till Barcelona, till Madrid, han lovade guld och gröna skogar, jag tog hans nummer.
Jag rullade runt i gräset med en främling som jag redan hade glömt namnet på, oskuldsfullt som en midsommarnatssdröm skall vara. En spansk affärsman på genomresa och en svensk flicka med gräsfläckar på ryggen.
Jag minns bara doften av jord, gräs och porlande vatten och ett skratt som bara väntade på att skutta ut över mina läppar, han ville så mycket och jag hade all denna makt i min hand.
Jag hörde aldrig av mig, men jag minns hur Stockholm lät när jag vandrade hem, barfota och lite lätt småfull och rusig över att jag lärt mig säga nej.

Dansgolvet och jag

Trillar runt på ett stökigt dansgolv, vet att jag är vacker, inte perfekt, för det ligger ingen skönhet i det perfekta. Ögonen målade med sotiga kanter, håret rufsigt och läpparna glänsande i en svagt ljusrosa nyans, kinder rodnande av rouge och med nattens rusiga dans och alkoholens glans över den blå irisen.
Klackar som rytmiskt rör sig över golvet, antagligen i otakt, lite före, lite efter, musiken är inte vad jag egentligen lyssnar på, men det är som det är. Längtar hem lite grann, till den stora mjuka sängen, men inte till den stora ensamheten. Jag fortsätter dansa, tränger mig fram till baren, beställer en vodka tonic, en till mig och vänninnan krånglar sig fram bakom mig. Hon skrattar mot mig, och jag ser kärleksfullt på henne. "Vad skulle jag vara utan henne?" Tanken skrämmer mig. I tio år har vi varit vänner, för många år sedan, gömde vi sprit utanför krogen, i snön, och sedan spenderade hon de sista timmarna med att bekanta sig med totaletten. Ett halvår senare delade vi lägenhet i en fjärran ort och studerade tillsammans.
Ständiga singlar, ständigt påväg, det kanske ligger i vår natur, jag vandrar otåligt fram och tillbaka över världen, och hon ständigt någonstans i min väg.
Jag ger henne drinken och säger att jag älskar henne, hon ler tillbaka och svarar med samma fras som alltid : "Du och jag, du och jag..."
Det skämmer mig lite ibland, att hon en dag skall hitta den perfekta mannen hon förtjänar att finna, att hon skall starta det där Svensson-livet vi i hemlighet förundrar oss över. "Han där, vad tycker du om honom?" Jag rycker på axlarna, han är snygg, det ger jag henne, hennes typ av kille är spensligare och mörkare än vad jag föredrar. Jag vet att hon har ett magiskt sätt att prata med människor, att får dem att le mot henne, hon får dem intresserade. Jag vet att min magi ligger i mitt leende, i mitt sätt att röra mig, jag luktar sex lång väg. Medfött kanske? Men rusiga män kommer ofta fram till mig, med ögon som lovar mycket, men som håller fram till småtimmarna, när jag trött inser att det inte riktigt var värt det...
Jag låter musiken återigen föra mina två vänsterfötter ut på golvet, jag bryr mig som vanligt inte om hurvida jag ser bedårande ut eller inte. Om några timmar stänger de i alla fall, och skönheten ligger ju betraktarens ögon....

Tvåsamheten och jag

Du och jag, du och jag... det är konstigt, men jag vet att de skulle fungera så bra. Ibland så vill jag att det skall vara du och jag, jag och du. Jag vill vakna upp vid din sida, aldrig behöva undra utan att vara säker, på att det är du och jag.
Men som det är nu, så vet jag, men ändå så tror jag att det kommer gå fel.

De förbjudna och jag

En sen kväll med några öl, vi är påväg hem, åt olika håll, vi har inte setts på ett tag, vi har pratat om ditten och datten.

Han omfamnar mig, låter min kropp komma nära hans, vi står under en gatlykta och han böjer sig ner som för att kyssa mig.

Jag vill fly, men min kropp svarar i ett desperat; JA - TA MIG HÄR OCH NU, och jag kysser honom med alla de känslor jag glömt och gömt.

Han låter sina händer vandra över min kropp, och jag trycker mig hungrigt mot honom. Jag vill ha honom, tre års av lust har dämts inom mig, väntat och undrat. Jag låter mina händer krypa in under hans skjorta och jag undrar om han också har drömt.
Men han är så annorlunda mot mig, jag kan aldrig tänka mig att han ligger vaken på nätterna och funderar över hur han ska få mig naken i sin säng. Jag darrar när han böjer sig ned för att återigen fånga mina läppar med sina.

Jag kan inte låta bli att vilja, vilja att det ska gå snabbare. Ölen som vi precis avslutade femton minuter tidigare sköljer genom mina vener, och stillar inte mitt redan bubblande blod. Jag känner hur jag blygnar, men blygsel kömpar mot lust. Jag vet att jag borde spela spel, att jag bara borde låta honom kyssa mig för att sedan säga att det är sent, att det är dags att gå.

Men jag kan inte, jag har älskat honom på avstånd så länge, så länge... jag har spenderat middagar och utenätter med honom, jag har skrattat med honom på Debaser, sett hur han gått hem med någon annan. Jag har alltid skrattat, druckit och aldrig frågat. En eller två gånger har jag kanske frågat om han ville sova sked, men enkla SMS blev sena och komplicerade och jag låtsades som det regnade i slutet.

Jag brinner, hans händer får min kropp att sakta smälta, och jag vill känna doften av hans nakna hud mot min, jag vill känna hur han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Men jag vet att jag kommer vakna i ett vinterblekt ljus, med bitter eftersmak, för han älskade min kropp för en natt, och jag älskar honom för den han är, inte bara för en natt, och jag är komplicerad. Jag är ett pussel som lagts för många gånger och bitar har tappats bort.

Jag kommer att titta på honom och veta att det är han, men sedan kommer jag vilja springa och allt är förstört.

Så jag står där i ljuset från gatlyktan och bara undrar, och när han böjer sig ned, jag känner hans andedräkt på mina läppar, hela kroppen darrar, men jag kramar honom lite hårdare, ger honom en snabb puss på munnen, som vanligt... och skyndar vidare...