Dina händer på min kropp, det är våran hemlighet... Vodkan hade läskat våra strupar och du hade kysst en annan hela natten, jag var så slentrianmässigt full och uttråkad att när du tog en dusch följde jag helt sonika med.
Vattnet rann över din kropp och jag stirrade som hynotiserad på hur dina muskler blänkte i det svaga gryningsljuset. Jag vet inte, minns inte, bryr mig inte om vem det var som tog steget framåt, lät våra läppar mötas, lät våra våta munnar roas av varandra. Det var som om vi inte brydde oss, som om världen egentligen inte existerade. Vi höll båda andan, som om världen skulle explodera, för vi hade egentligen ingenting bättre för oss.
Du hade duschat klart, och du gick, jag tvättade håret, hela mig, lät det söta vattnet skjölja bort sälta och sand från mig själv. Sedan drog jag på mig mina fuktiga kläder, gick in i rummet där du sov, återigen lätt uttråkat onykter, dina konturer syntes under det tunna täcket, och en flyktig tanke och en mycket starkare känsla av skratt, lust och vilja grep mig. Jag gjorde vad jag ville med dig, till du gjorde vad du kände för med mig, drog av mig mina kläder och våra kroppar var kroppar och vi var inte du och jag utan vi var människor utan tankar, bara vilja, känsla, liv och lust. Svetten rann och tiden fanns inte förrän sömnen hann i kapp, och när vi vaknade igen så gjorde vi det igen, för att vi kunde, för att det kändes fel och rätt och för att vi ville och hade lust, för att vi kunde, för att det alltid finns stunder och tider som man aldrig kan leva om.
Du svor över att svetten rann och jag skrattade, sade något spydigt och du straffade mig... ibland ska det inte vara så svårt att leva...
Morgonen blev till riktig dag och
sedan pratade vi aldrig om det igen
