Tuesday, February 20, 2018

Sweeter than wine

I asked for nothing or maybe I asked for everything, I don't know what is most true.

min soldat

Han var min soldat, vi var tillsammans och sedan var vi det inte längre. Vi pratade om allt, utom det som egentligen betydde någonting.

Kontorstid

Häromkvällen låg jag på soffan, en varm kropp lutad mot min, mina händer i hans hår.
Det bästa som fanns var att hoppa fallskärm sa han till mig och jag frågade varför.
Det är känslan, den går inte att förklara, lika lite som känslan av att vara kär. Men jag kan förklara hur det känns att vara kär, svarade jag.
Gör det nu då sa han till mig, jag vred min kropp och sa, rätade ut mina ben och lät mina fingrar förstrött massera hans nacke. Inte nu svarade jag, inte nu, men jag ska sätta mig ner och göra det senare.
Så nu sitter jag på ett kallt kontor i en förort, med kontorets diskmaskin arbetande i bakgrunden och mina tangenters hårda ljud som enda sällskap. Och jag tänker, kan jag verkligen det, beskriva känslan av att vara kär.

Om hur ett andetag kan kännas svårt och förhoppningen om att telefonen i fickan skall vibrera, att ett meddelande skall lysa upp skärmen. Om att pendla mellan förhoppning och misär, att inte riktigt veta vad jag ska säga att inte riktigt veta vad som kommer att följa. Om att vakna med den varma kroppen tätt intill och känna sig trygg men lika fort känna sig tom när den är borta. Omatt gripa efter halmstrån som inte finns. Jag vet inte, kanske jag ljög den där kvällen på soffan med mina händer på hans kropp.