förlåt du som är så fin

Du är så fin att jag blir nervös, jag säger konstiga saker, trasslar in mig i ett konstigt töcken av ord och känslor. Jag vill inte känna så mycket, jag vill bara känna lite lagom, jag vill ha enkelhet och jag vill ha roligt. Jag snubblar över mig själv och snavar över dina ben, du är så fin, och jag slarvar och kanske skarvar för att jag inte kan hitta de rätta orden.
orden som kommer över mina läppar känns fattiga och kanske lite meningslösa, och beskriver inte alls allt det där som jag vill visa men dölja. Jag trillar och kanske jag bestämmer mig för att skita i allt och bara låta det vara, eller så fortsätter jag mumla och var osäker
Det är som om jag inte räcker till, som om mina händer är för fumliga, som om jag inte riktigt vågar, jag vet att jag itne vågar, jag blir för nervös, och jag vill egentligen bara ligga så när dig att hela min hud ligger så tätt intill din att vi nästan smälter ihop. Att ligga där och andas i varandras tankar och dela ingenting och allt på samma gång. För du är så fin, och jag är så fattig på att göra rätt.