Brudparet från Berlin och jag

En tråkig bar
med konstigt folk
för nyktra
eller för fulla

Där hade de sin bröllopsfest
tyskar vi inte kände

Men vi tog med oss brudparet i plast

Dåligt Karma sade bästa vännen
Nu blir vi aldrig gifta sa Bögen
Lika bra tyckte jag

December 2001 och jag

Det är kväll, hon låter röken ringla ner i lungorna, bloss efter bloss på cigaretten. Hon suckar tungt. Längtar efter en drink, men hon ska ju inte, har lovat sig själv. Hennes hår är utslaget, tovigt och ganska långt. TV:n brusar i bakgrunden. Hon ser den inte hör den inte, hennes tankar någon annanstans. Hennes ögon är två svarta hål, i en avgrund som vanligtvis ingen kan se.
 Hon är lycklig, hon är lycklig, hon är lycklig hon upprepar meningen som ett mantra. Hon har vänner tänker hon, ensamheten kryper sig på. Hon längtar, längtar, den är svävande, söker ett mål, ensamheten tar över.
Hon lyfter telefonen, bläddrar håglöst i adressboken, vill ringa och berätta, någon som kan dela den inneboende ensamheten och dess smärta. Hon suckar tungt, ännu ett bloss, ännu ett och hon fimpar i den överfulla burken. Hon plöjer sig fram genom den ostädade lägenheten, som ett spöke från en svunnen tid.
Vad lever hon för, frågan lika påtaglig som alltid. De flesta har nog sett hennes rop på hjälp, kanske det inte har lyssnat, orkad bry sig i en stressad tid. Hon känner knivens tyngd i handen, väger den, låter eggen glida in i äpplets skal.
Så är hon åter i soffan, tar glaset, fyller på ur flaskan, dricker och suckar lyckligt, en sådan underskattad lösning. Whiskeyn bränner, gör hennes sinne medgörligt, jagar de mörka tankarna på flykten.
I takt med att natten blir mörkare utanför ljusnar hennes sinne. Hon svävar, nu är hon vacker, nu har hon mod och kärlek. Hon smider planer, hon ska bli något stort, vacker, omtyckt, rik och omhuldad. Hon ringer, pratar, hon går ut, skrattar, dricker, ler, hälsar, kramar. Hon är inte ensam, hon är med andra, hon är som alla andra.
Morgonsolen väcker henne där hon ligger på en sliten soffa, minns inte vems, minns inte var, hon är fortfarande ensam. En varm kropp bredvid henne, ensamheten mer påtaglig än innan, avskyn för den hon är. Hennes hemlighet är mörkret, att vara annorlunda, allt det där mörkret som väller fram i tystnaden, att inte kunna älska som andra.
Hon smyger ur rummet, möter sin spegelbild, Spegelbilden talar om för henne att alkoholen gör henne inte vackrare, håret tovigare, ögonen svartare och en aura av desperation runt henne. Hon sjunker ned på golvet och gråter. Hon hör att främlingen i rummet bredvid rör sig, hon vet att tomheten som kommer att möta henne, den besvärande tystnaden. Rösten som igår var charmig och roade henne igår kommer idag titta på henne, håglöst mumla något om telefonsamtal.
Hon finner sig själv på en blåsig tunnelbanestation, nattens kyla har inte försvunnit, lyckan är borta. Hon undrar om det går fort att dö om man hoppar framför ett tåg, vet att modet inte räcker till, vet att livet i henne är för starkt.
Tunnelbanan kommer, ännu ett förlorat tillfälle, suckar och sätter sig i vagnen, på väg hem.

Dansgolvet och jag

Trillar runt på ett stökigt dansgolv, vet att jag är vacker, inte perfekt, för det ligger ingen skönhet i det perfekta. Ögonen målade med sotiga kanter, håret rufsigt och läpparna glänsande i en svagt ljusrosa nyans, kinder rodnande av rouge och med nattens rusiga dans och alkoholens glans över den blå irisen.
Klackar som rytmiskt rör sig över golvet, antagligen i otakt, lite före, lite efter, musiken är inte vad jag egentligen lyssnar på, men det är som det är. Längtar hem lite grann, till den stora mjuka sängen, men inte till den stora ensamheten. Jag fortsätter dansa, tränger mig fram till baren, beställer en vodka tonic, en till mig och vänninnan krånglar sig fram bakom mig. Hon skrattar mot mig, och jag ser kärleksfullt på henne. "Vad skulle jag vara utan henne?" Tanken skrämmer mig. I tio år har vi varit vänner, för många år sedan, gömde vi sprit utanför krogen, i snön, och sedan spenderade hon de sista timmarna med att bekanta sig med totaletten. Ett halvår senare delade vi lägenhet i en fjärran ort och studerade tillsammans.
Ständiga singlar, ständigt påväg, det kanske ligger i vår natur, jag vandrar otåligt fram och tillbaka över världen, och hon ständigt någonstans i min väg.
Jag ger henne drinken och säger att jag älskar henne, hon ler tillbaka och svarar med samma fras som alltid : "Du och jag, du och jag..."
Det skämmer mig lite ibland, att hon en dag skall hitta den perfekta mannen hon förtjänar att finna, att hon skall starta det där Svensson-livet vi i hemlighet förundrar oss över. "Han där, vad tycker du om honom?" Jag rycker på axlarna, han är snygg, det ger jag henne, hennes typ av kille är spensligare och mörkare än vad jag föredrar. Jag vet att hon har ett magiskt sätt att prata med människor, att får dem att le mot henne, hon får dem intresserade. Jag vet att min magi ligger i mitt leende, i mitt sätt att röra mig, jag luktar sex lång väg. Medfött kanske? Men rusiga män kommer ofta fram till mig, med ögon som lovar mycket, men som håller fram till småtimmarna, när jag trött inser att det inte riktigt var värt det...
Jag låter musiken återigen föra mina två vänsterfötter ut på golvet, jag bryr mig som vanligt inte om hurvida jag ser bedårande ut eller inte. Om några timmar stänger de i alla fall, och skönheten ligger ju betraktarens ögon....