Hösten 2006 och jag

Jag hade så mycket att göra, ändå sög jag sakta i mig vinet, lyssnade på folket som kom och gick. De är trevliga mina två vänner, de som bor med han som jag valt att ligga med. Jag log och var så trevlig jag kunde, hans vänner tycker om mig och jag tycker om dem. Vi ler och pratar om allt mellan himmel och jord samtidigt som vi låter våra torra strupar fuktas av alkoholens sura sötma.

Jag skulle egentligen läsa meter efter meter av text, låta skolan ta över mitt liv, men som vanligt var jag lätt förledd och fann mig själv med flaskan i handen, ett lite dyrare vin än natten innan.
Senare på kvällen hamnade jag i hans rum, med en spegel och tre snövita ränder. Ville jag ha en? Nej, jag avböjde, även om tanken lockade mig. Jag lämnade spegeln där på hans skrivbord, gick ut och pratade om politik.

Det får räcka med kemi, jag är labil och instabil. Drack mer av vinet som stod på bordet.

Senare på kvällen delade jag på den vita remsan av kvarlämnad snö med honom, tog två sömntabletter som jag sköljde ner med mer vin. Han är ju i alla fall inte en tillfällig famn, bara semi-tillfällig, en vecka till, en månad till... får se hur länge han står ut eller när jag tar slut.

Dansgolvet och jag

Trillar runt på ett stökigt dansgolv, vet att jag är vacker, inte perfekt, för det ligger ingen skönhet i det perfekta. Ögonen målade med sotiga kanter, håret rufsigt och läpparna glänsande i en svagt ljusrosa nyans, kinder rodnande av rouge och med nattens rusiga dans och alkoholens glans över den blå irisen.
Klackar som rytmiskt rör sig över golvet, antagligen i otakt, lite före, lite efter, musiken är inte vad jag egentligen lyssnar på, men det är som det är. Längtar hem lite grann, till den stora mjuka sängen, men inte till den stora ensamheten. Jag fortsätter dansa, tränger mig fram till baren, beställer en vodka tonic, en till mig och vänninnan krånglar sig fram bakom mig. Hon skrattar mot mig, och jag ser kärleksfullt på henne. "Vad skulle jag vara utan henne?" Tanken skrämmer mig. I tio år har vi varit vänner, för många år sedan, gömde vi sprit utanför krogen, i snön, och sedan spenderade hon de sista timmarna med att bekanta sig med totaletten. Ett halvår senare delade vi lägenhet i en fjärran ort och studerade tillsammans.
Ständiga singlar, ständigt påväg, det kanske ligger i vår natur, jag vandrar otåligt fram och tillbaka över världen, och hon ständigt någonstans i min väg.
Jag ger henne drinken och säger att jag älskar henne, hon ler tillbaka och svarar med samma fras som alltid : "Du och jag, du och jag..."
Det skämmer mig lite ibland, att hon en dag skall hitta den perfekta mannen hon förtjänar att finna, att hon skall starta det där Svensson-livet vi i hemlighet förundrar oss över. "Han där, vad tycker du om honom?" Jag rycker på axlarna, han är snygg, det ger jag henne, hennes typ av kille är spensligare och mörkare än vad jag föredrar. Jag vet att hon har ett magiskt sätt att prata med människor, att får dem att le mot henne, hon får dem intresserade. Jag vet att min magi ligger i mitt leende, i mitt sätt att röra mig, jag luktar sex lång väg. Medfött kanske? Men rusiga män kommer ofta fram till mig, med ögon som lovar mycket, men som håller fram till småtimmarna, när jag trött inser att det inte riktigt var värt det...
Jag låter musiken återigen föra mina två vänsterfötter ut på golvet, jag bryr mig som vanligt inte om hurvida jag ser bedårande ut eller inte. Om några timmar stänger de i alla fall, och skönheten ligger ju betraktarens ögon....

De förbjudna och jag

En sen kväll med några öl, vi är påväg hem, åt olika håll, vi har inte setts på ett tag, vi har pratat om ditten och datten.

Han omfamnar mig, låter min kropp komma nära hans, vi står under en gatlykta och han böjer sig ner som för att kyssa mig.

Jag vill fly, men min kropp svarar i ett desperat; JA - TA MIG HÄR OCH NU, och jag kysser honom med alla de känslor jag glömt och gömt.

Han låter sina händer vandra över min kropp, och jag trycker mig hungrigt mot honom. Jag vill ha honom, tre års av lust har dämts inom mig, väntat och undrat. Jag låter mina händer krypa in under hans skjorta och jag undrar om han också har drömt.
Men han är så annorlunda mot mig, jag kan aldrig tänka mig att han ligger vaken på nätterna och funderar över hur han ska få mig naken i sin säng. Jag darrar när han böjer sig ned för att återigen fånga mina läppar med sina.

Jag kan inte låta bli att vilja, vilja att det ska gå snabbare. Ölen som vi precis avslutade femton minuter tidigare sköljer genom mina vener, och stillar inte mitt redan bubblande blod. Jag känner hur jag blygnar, men blygsel kömpar mot lust. Jag vet att jag borde spela spel, att jag bara borde låta honom kyssa mig för att sedan säga att det är sent, att det är dags att gå.

Men jag kan inte, jag har älskat honom på avstånd så länge, så länge... jag har spenderat middagar och utenätter med honom, jag har skrattat med honom på Debaser, sett hur han gått hem med någon annan. Jag har alltid skrattat, druckit och aldrig frågat. En eller två gånger har jag kanske frågat om han ville sova sked, men enkla SMS blev sena och komplicerade och jag låtsades som det regnade i slutet.

Jag brinner, hans händer får min kropp att sakta smälta, och jag vill känna doften av hans nakna hud mot min, jag vill känna hur han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Men jag vet att jag kommer vakna i ett vinterblekt ljus, med bitter eftersmak, för han älskade min kropp för en natt, och jag älskar honom för den han är, inte bara för en natt, och jag är komplicerad. Jag är ett pussel som lagts för många gånger och bitar har tappats bort.

Jag kommer att titta på honom och veta att det är han, men sedan kommer jag vilja springa och allt är förstört.

Så jag står där i ljuset från gatlyktan och bara undrar, och när han böjer sig ned, jag känner hans andedräkt på mina läppar, hela kroppen darrar, men jag kramar honom lite hårdare, ger honom en snabb puss på munnen, som vanligt... och skyndar vidare...