Utan problem och jag

Hon var min första riktiga flickvän. Vi var så lika och så olika, båda så rädda för ensamheten, men ännu räddare för relationer, att verkligen våga. I en tysk studentstad föll vi för varandra.

Jag visste att hon var en del av min framtid. Mitt hår var långt, jag köpte lurviga moonboots och vandrade runt i ett tyskt vinterlandskap i ylleshorts. Vi turades om att se till att den andra åt och inte enbart levde på vin och fernet, det var hon och jag mot världen. Vi utmanade varandra i att dricka en meter öl, i vem som kunde flest tyska verb och vem som kunde få vår tyska lärarinna att skratta eller rodna mest. Vi kysstes offentligt, för att i nästa minut vända oss om till någon annan stackars student och ge uttryck för hur illa vi tyckte om homosexuella. Vi var ett motsägelsefullt par, men vi båda ägde en sällsam charm.

Vi reste till min hemstad, hon kysste någon annan på ett stökigt dansgolv, grät senare mot mitt bröst, över att hon alltid skulle förstöra allt. Jag älskade henne redan då, jag visste att hon aldrig skulle lämna mig, jag trodde att vi alltid skulle får varandra att skratta.

Tills min svartsjuka och hennes rädsla sakta drev oss isär. Men det var många månader senare, vi tynade bort i varandras närhet, jag vägrade äta och hon vägrade äta eller prata med mig. Jag drack kaffe, kaffe, vitt vin och tänkte att jag lever nog inte länge till, ville inte leva länge till. Smärtan när hon och jag inte längre var hon och jag, var som att förlora en del av mig själv, och det självhat jag närt i så många år fick blomma ut till fullo i två långa år.

(bilden är från Fuck yeah dykes)

Kroppar som omslingrande andas i takt, den sömdruckna men kärleksfyllda hand som läggs på rygg.
Att sakta smeka, som att glömma men fortsätta att drömma, långt från verklighetens uppvaknande.
Doften av hud mot hud, värme från kropp till kropp.
Rufsigt hår
Tätt tillsammans i natten...
Tillit och naturlig trygghet





Man vill alltid ha det man med säkerhet inte kan få, och man kan inte få något om man inte ber om det.

Brudparet från Berlin och jag

En tråkig bar
med konstigt folk
för nyktra
eller för fulla

Där hade de sin bröllopsfest
tyskar vi inte kände

Men vi tog med oss brudparet i plast

Dåligt Karma sade bästa vännen
Nu blir vi aldrig gifta sa Bögen
Lika bra tyckte jag

Dansgolvet och jag

Trillar runt på ett stökigt dansgolv, vet att jag är vacker, inte perfekt, för det ligger ingen skönhet i det perfekta. Ögonen målade med sotiga kanter, håret rufsigt och läpparna glänsande i en svagt ljusrosa nyans, kinder rodnande av rouge och med nattens rusiga dans och alkoholens glans över den blå irisen.
Klackar som rytmiskt rör sig över golvet, antagligen i otakt, lite före, lite efter, musiken är inte vad jag egentligen lyssnar på, men det är som det är. Längtar hem lite grann, till den stora mjuka sängen, men inte till den stora ensamheten. Jag fortsätter dansa, tränger mig fram till baren, beställer en vodka tonic, en till mig och vänninnan krånglar sig fram bakom mig. Hon skrattar mot mig, och jag ser kärleksfullt på henne. "Vad skulle jag vara utan henne?" Tanken skrämmer mig. I tio år har vi varit vänner, för många år sedan, gömde vi sprit utanför krogen, i snön, och sedan spenderade hon de sista timmarna med att bekanta sig med totaletten. Ett halvår senare delade vi lägenhet i en fjärran ort och studerade tillsammans.
Ständiga singlar, ständigt påväg, det kanske ligger i vår natur, jag vandrar otåligt fram och tillbaka över världen, och hon ständigt någonstans i min väg.
Jag ger henne drinken och säger att jag älskar henne, hon ler tillbaka och svarar med samma fras som alltid : "Du och jag, du och jag..."
Det skämmer mig lite ibland, att hon en dag skall hitta den perfekta mannen hon förtjänar att finna, att hon skall starta det där Svensson-livet vi i hemlighet förundrar oss över. "Han där, vad tycker du om honom?" Jag rycker på axlarna, han är snygg, det ger jag henne, hennes typ av kille är spensligare och mörkare än vad jag föredrar. Jag vet att hon har ett magiskt sätt att prata med människor, att får dem att le mot henne, hon får dem intresserade. Jag vet att min magi ligger i mitt leende, i mitt sätt att röra mig, jag luktar sex lång väg. Medfött kanske? Men rusiga män kommer ofta fram till mig, med ögon som lovar mycket, men som håller fram till småtimmarna, när jag trött inser att det inte riktigt var värt det...
Jag låter musiken återigen föra mina två vänsterfötter ut på golvet, jag bryr mig som vanligt inte om hurvida jag ser bedårande ut eller inte. Om några timmar stänger de i alla fall, och skönheten ligger ju betraktarens ögon....

Tvåsamheten och jag

Du och jag, du och jag... det är konstigt, men jag vet att de skulle fungera så bra. Ibland så vill jag att det skall vara du och jag, jag och du. Jag vill vakna upp vid din sida, aldrig behöva undra utan att vara säker, på att det är du och jag.
Men som det är nu, så vet jag, men ändå så tror jag att det kommer gå fel.

De förbjudna och jag

En sen kväll med några öl, vi är påväg hem, åt olika håll, vi har inte setts på ett tag, vi har pratat om ditten och datten.

Han omfamnar mig, låter min kropp komma nära hans, vi står under en gatlykta och han böjer sig ner som för att kyssa mig.

Jag vill fly, men min kropp svarar i ett desperat; JA - TA MIG HÄR OCH NU, och jag kysser honom med alla de känslor jag glömt och gömt.

Han låter sina händer vandra över min kropp, och jag trycker mig hungrigt mot honom. Jag vill ha honom, tre års av lust har dämts inom mig, väntat och undrat. Jag låter mina händer krypa in under hans skjorta och jag undrar om han också har drömt.
Men han är så annorlunda mot mig, jag kan aldrig tänka mig att han ligger vaken på nätterna och funderar över hur han ska få mig naken i sin säng. Jag darrar när han böjer sig ned för att återigen fånga mina läppar med sina.

Jag kan inte låta bli att vilja, vilja att det ska gå snabbare. Ölen som vi precis avslutade femton minuter tidigare sköljer genom mina vener, och stillar inte mitt redan bubblande blod. Jag känner hur jag blygnar, men blygsel kömpar mot lust. Jag vet att jag borde spela spel, att jag bara borde låta honom kyssa mig för att sedan säga att det är sent, att det är dags att gå.

Men jag kan inte, jag har älskat honom på avstånd så länge, så länge... jag har spenderat middagar och utenätter med honom, jag har skrattat med honom på Debaser, sett hur han gått hem med någon annan. Jag har alltid skrattat, druckit och aldrig frågat. En eller två gånger har jag kanske frågat om han ville sova sked, men enkla SMS blev sena och komplicerade och jag låtsades som det regnade i slutet.

Jag brinner, hans händer får min kropp att sakta smälta, och jag vill känna doften av hans nakna hud mot min, jag vill känna hur han vill ha mig lika mycket som jag vill ha honom. Men jag vet att jag kommer vakna i ett vinterblekt ljus, med bitter eftersmak, för han älskade min kropp för en natt, och jag älskar honom för den han är, inte bara för en natt, och jag är komplicerad. Jag är ett pussel som lagts för många gånger och bitar har tappats bort.

Jag kommer att titta på honom och veta att det är han, men sedan kommer jag vilja springa och allt är förstört.

Så jag står där i ljuset från gatlyktan och bara undrar, och när han böjer sig ned, jag känner hans andedräkt på mina läppar, hela kroppen darrar, men jag kramar honom lite hårdare, ger honom en snabb puss på munnen, som vanligt... och skyndar vidare...