Han var himlans bra, mannen i lägenheten bredvid, han var stark, smart och jävligt svår. Och om någon har lite svårt tatuerat i pannan, då skall jag genast dit och nosa. Hej säger en del av mig, hej du svåra person, kan vi vara vänner? Gärna något mer!
Visst sa mannen i lägenheten bredvid, eller vänta, eller kanske inte, eller jag vet inte vad.
Det hela slutade för det mesta att vi drack för mycket Guinness, han tog av sig manshettknapparna och jag somnade tätt intill honom. Han var en sådan som alltid luktade rent, som hade strukna t-shirts, stärkta kragar och pressveck. Han var så tråkig att han blev spännande, han var byggnadsingengör och älskade broar och tulpaner, så jag lämnade tulpaner i alla dess former på hans dörrmatta.
Du tycker inte alls om mig egentligen ville han mena på.
Det är det väl upp till mig att bestämma alldeles själv sa jag alltid morskt.
Men du är ju lesbisk svarade han alltid då.
Men du är ju en kvinna fångad i en mans kropp påpekade jag, och det kunde nog vara sant med tanke på att han knep ihop benen på ett sätt ingen annan man jag träffat någonsin hade gjort.
Men egentligen var han nog lika rädd för kärleken som jag, och som så många gånger förr, för det man inte har kan man inte heller förlora.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment